Nyligen hemkommen från Kenyas myllrande huvudstad Nairobi försöker jag sortera i intryck, och upplevelser. Med hjälp av nationalekonomen Thomas Piketty och forskaren i existensiell kris Luke Kemp, reflekterar jag kring ojämlikhet och vad det gör med ett samhälle.

Nairobi är hem åt tre miljoner invånare. Stadens intensiva trafik, ett sammelsurium av privatbilar, Uber, Matatus (informella bussar), boda-bodas (taximotorcyklar), utsatta gångtrafikanter, farthinder och skiftande gatuhandel utgör dess bultande högljudda puls. Nairobi är mycket att ta in på alla plan. Samhällsklyftorna är bråddjupa. Kenyas medelklass växer, här finns stora naturtillgångar och inkomstbringande turism, men slummen består. Korruption underminerar kenyanernas tro på demokratin och viljan att betala skatt. Ojämlikheten består därmed. 

Jag besökte bland annat Kangemi, ett av Nairobis slumområden. Här bor runt 100 000 personer, varav många barn, utan sanitet, el och vatten. Extrem fattigdom, alkoholism, våld, brottslighet, HIV och prostitution präglar liven som levs här. Utsattheten och ojämlikheten mellan de som bor i slummen och de jag möter i Nairobis välbärgade områden är svår att acceptera. 

Jag påminner mig om att Stockholm under andra hälften av 1800-talet hade motsvarande slumområden, ett elände levandegjort av Per-Anders Fogelström i Mina drömmars stad. Att riva de dragiga, rangliga, trångbodda skjulen till bostäder och ge de fattiga och mest utsatta tillgång till livsdugliga bostäder med vatten, avlopp och sanitet var en avgörande förutsättning för byggandet av den svenska välfärdsstaten. Genom att lyfta det mest utsatta lyfte vi hela samhället. För det krävdes en politik som satte landets och folkets behov före egen vinning och marknadens bästa. 

Att Kenya behöver motsvarade insatser vet och förstår den utbildade 25-35 åriga grupp kenyaner jag träffar och pratar med – Uberförarna och turistguiderna. Problemet är att de inte ser en ledare träda fram som kan driva igenom förändringar i den riktningen.

Att ökad jämlikhet starkt bidrar till att bygga ett lands välstånd, bevisar nationalekonomen Thomas Piketty sin bok En kort historik om jämlikhet (Mondial, 2022), som jag läst under julhelgen. Jämlikhet, skriver han, är framförallt en social, historisk och politisk konstruktion. Mänskliga samhällen uppfinner ständigt regler och institutioner för att strukturera sig och fördela rikedomar och makt, men det handlar alltid om val som är politiska och reversibla. 

Eliternas motstånd mot ökad jämlikhet är en ofrånkomlig realitet, lika mycket idag som under franska revolutionen. Vägen mot jämlikhet är en kamp som kan vinnas, men det handlar om en osäker kamp, en bräcklig social och politisk process. Utan ett resolut agerande för att drastiskt minska de socioekonomiska ojämlikheterna finns det ingen lösning på miljö- och klimatkrisen, hävdar Piketty. 

Piketty får stöd av Luke Kemp, forskare i existentiell kris på University of Cambridge. Han konstaterar, efter att ha undersökt 400 civilisationer under 5000 år, att den återkommande orsaken till att framstående mänskliga samhällen gått under är upprätthållandet av ojämlikhet mellan samhällsgrupper. Att några skor sig på och håller majoriteten under klacken fäller till slut alla en gång framgångsrika samhällen. Ofelbart.

 /…/as elites extract more wealth from the people and the land, they make societies more fragile, leading to infighting, corruption, immiseration of the masses, less healthy people, overexpansion, environmental degradation and poor decision making by a small oligarchy. The hollowed-out shell of a society is eventually cracked asunder by shocks such as disease, war or climate change.

Luke Kemp, intervju i The Guardian 2 aug. 2025

Både Piketty och Kemp manar till medborgerlig organisering för ökad jämlikhet. Vi måste fortsätta störta och omdefiniera befintliga institutioner som upprätthåller ojämlikheter mellan samhällsgrupper, menar de. Historien visar att det kräver kriser och maktkamper, men även lärandeprocesser, mobilisering kring nya politiska program och nya institutionella förslag. Det sker framförallt genom kollektiv organisering, vars former också måste utvecklas. 

Nästa år, 2027, går kenyanerna till val. I september går vi svenskar till valurnorna. Kenya och Sverige står inför olika utmaningar, men kampen för ökad jämlikhet delar vi. Vi lever i dystra och svåra tider men som Kemp skriver: 

It’s about doing the right thing, fighting for democracy and for people to not be exploited. And even if we fail, at the very least, we didn’t contribute to the problem.

p.s

I min senaste krönika i Fastighetstidningen skriver jag om äldreboendet Appleby Blue Almshouse, som genom sin arkitektur vill förändra samhällets syn på äldre.

Jag fortsätter att skriva om simhallar. På mitt Insta-konto @bastisibassang finns en recension av nyutkommen boken om torrläggningshotade, vackra Växjö simhall med titeln Simhallen skriven av arkitekten Olof Thedin och fotografen Anders Bergön.