Jag står på Sergels torg och trampar lätt på stället för att försöka hålla värmen. Det minus åtta och blåser iskallt. Vi är runt trehundra som trotsat kylan och samlats för att protestera mot de så kallade tonårsutvisningarna. Vi lyssnar bland annat till Ayla 21 år, som med gråten i halsen, berättar hur det känns att stå inför att ensam utvisas till Iran. Det är hjärtskärande. På talarlistan finns även politiker, aktivister och opinionsbildare, som alla uttalar sig kraftfullt fördömande mot Tidöregeringens inhumana migrationspolitik. En kvinna delar ut Rör-inte-min-kompis-knappar, från den antirasistiska kampanjen Touche pas á mon pote som drevs av organisationen SOS Racisme på 1980-talet. Då var jag i tonåren, nu sätter jag återigen en likadan knapp på jacka. Ett stygn av maktlöshet, känslan att det är lönlöst att stå på Plattan och frysa en torsdagkväll i februari kommer över mig. Nästa morgon vaknar jag till nyheten att Sverige ska utvisa en åtta månaders bebis, ensam, till Iran.

Då går jag till bokhyllan och tar fram Rebecca Solnits Hope in the Dark (2016). Under ett av bokens alla hundöron och understrykningar läser jag om den sovande jätten:

The sleeping giant is a name for the public; when it wakes up, when we wake up, we are no longer only the public: we are civil society, the superpower whose nonviolent means are sometimes, for a shining moment, more powerful than violence, more powerful than regimes and armies.

Ingenstans manifesteras detta nu tydligare än i de pågående protesterna i Minneapolis mot den federala migrationspolisen ICE brutala övergrepp och mord på civila. 

 – Dom hatar oss för att vi inte hatar varandra, säger Marcia Howard en 50-årig lärare och fackordförande, i ett av många klipp från Minneapolis som dagligen dyker upp i mitt sociala mediaflöde. Hon har varit engagerad i sitt lokalsamhälles kamp mot polisövervåld, för ökad jämlikhet och medborgerliga rättigheter sedan mordet på George Floyd 2020.  

– We take care of us! We’re showing them what community looks like, fortsätter hon. 

I ett avsnitt av The Guardians nyhetspodd, Today in Focus, följer en journalist några av alla engagerade medborgare i Minneapolis. De berättar att de inte lämnar sina hem utan en visselpipa för att kunna varna grannar när ICE dyker upp i deras bostadsområden, hur de handlar mat åt arbetskamrater som inte vågar gå ut av rädsla att bli tillfångatagna på öppen gata och hur man följer invandrarfamiljers barn till skolan. Civilsamhällets motstånd, organisering och mobilisering i Minneapolis är resultatet av en sedan länge etablerad kultur av samhällsengagemang i föreningar, kyrkor, medborgarrättsrörelsen och fackföreningar som skapar en vidsträckt infrastruktur av grupper som står upp för, hjälper och skyddar varandra. 

Together we are very powerful, and we have a seldom-told, seldom-remembered history of victories and transformations that can give us confidence that yes, we can change the world because we have many times before.

Jag tänker på den civila beredskapen i Minneapolis när jag sitter på ett seminarium om resilienta städer som arrangerades av min tidigare uppdragsgivare Arwidssonstiftelsen och Danska ambassaden. Där underströk både terrorforskaren Mikael Ranstorp och rektorn på Försvarshögskolan Robert Egnell nödvändigheten av att stärka gemenskapen i lokalsamhällen för att öka motståndskraften och beredskapen i Sverige. På Myndigheten för civilt försvars (tidigare MSB) hemsida står att det är “viktigt att vi lär känna varandra och bygger vår vardag tillsammans. Det skapar både trygghet och minskar utsatthet.” 

Att komma samman och stå upp för något eller någon, att säga hej till sin granne, att stödja en föreningen eller organisation genom att gå på ett möte och betala medlemsavgift kan kännas futtigt när världen ser ut som det gör – men historien visar att det är i handling och gemenskap som vi bygger och förändrar samhället. Det börjar ofta i det lilla, i trappuppgången, kvarteret, bostadsområdet eller stadsdelen. Eller som Solnit skriver:

We are all activists in some way or another, because our actions (and in-actions) have impact.